Att prata i telefon

Det är inte ovanligt att jag blir skeptisk eller ifrågasätter vardagliga företeelser, men vanligtvis förstår jag dem ändå. Vanligtvis. Vad det i hälsningsfrasen "Ja, hej, det är Johanna" är som tolkas till att vara Eva som svarar i telefonen, har jag inte förstått.

- Ja, hej, det är Johanna.
- Hej! Är det Eva?

Den är okej och jag klagar inte överdrivet mycket över den. Jag vill dock fortsätta hävda att om det är Eva som svarar, brukar det vara just namnet Eva som nämns i hälsningsfrasen istället för Johanna. Eller så brukar jag göra, det vill säga svara med mitt eget namn och inte någon annans. Inte för att det hjälper.

Inför studenten ringde en gammal familjevän och jag svarade. Vi pratar på om det ena och det andra och kommer in på studenttagandet när frågan "Är hon nervös nu" kommer upp. Jag blir smått konfunderad över det faktum att hon frågar om min mamma är nervös inför min student. Visserligen har mamma gått och varit lite paranoid över att maten inte ska räcka, men hur vanligt är det att fråga om sådant? Sedan inser jag. Hon tror att hon pratar med mamma. Då har samtalet varat i runt fem minuter. Jag tappar all energi och svarar "Lite nervös är hon nog allt." Jag pratade om mig själv i tredje person och utgav mig för att vara min mamma under resten av samtalet.

Idag hände det igen. Det ringer, jag svarar "Ja, hej, det är Johanna". Vi pratar. Han tackar för tackkortet och berättar att han ramat in det. Jag blir rörd (ett känslotillstånd jag är i alldeles för ofta för min ålder). Sedan kommer frågan "Jobbar hon nu". Jag blir konfunderad då vi hittills endast pratat om studenten och vändningen till att fråga om mamma, läraren, jobbar i slutet av juni verkar malplacerad. Sedan inser jag. Han tror att han pratar med mamma. Då har samtalet varat i runt fem minuter. Men denna gången är jag nästan utsövd och har energi efter en halväten frukost, "Nej, men det är Johanna du pratar med." Det blir tyst. Sedan skrattar han och tycker det är lite pinsamt. Jag säger att det inte är första gången sådant händer.

Att jag har en röst som liknar min 30 år äldre, sedan kanske 30 år tillbaka rökande mamma, är en sak. Men jag svarar fortfarande med mitt namn. I fortsättningen ska jag svara med alla namn utan mitt eget och se om någon reagerar. En presentation med Johanna spelar ju ingen roll i vilket fall som helst. Jag har alltid varit svag för Brutus.

- Ja, hej, det är Brutus.
- Är det Eva?